Vetenskapliga kommentarer

Barometern handlar inte om ärftlighet i betydelsen skillnader mellan individer. Den bygger på forskning om de gener och drifter som vi alla bär på: behovet av att höra till en grupp, misstänksamhet mot det främmande, att lyda en ledare, viljan att söka skyldiga när tillvaron känns hotad. Den gren av forskningen som beskriver detta – evolutionär psykologi, bland annat hos Leda Cosmides och John Tooby – visar att sådana mekanismer finns hos människor i alla kulturer, eftersom de en gång var till nytta för vår överlevnad.

Forskningen om auktoritarianism och syndabockstänkande pekar i samma riktning: impulserna är inte koncentrerade till vissa människor eller grupper. Bob Altemeyers mätningar i många länder visar att nästan alla kan börja lyda ledare och kräva hårdare tag under tillräckligt stark rädsla, och Karen Stenners studier visar att det är upplevd split och hot som sätter igång reaktionen – inte särskilda gener hos enskilda personer. Det som skiljer människor åt är alltså framför allt i vilka situationer och med vilken medvetenhet drifterna kommer till uttryck.

Att drifterna är kodade i våra gener betyder ändå inte att de helt styr våra handlingar. Studier av självreglering och medvetenhet visar att när vi väl blivit medvetna om en impuls går det att hejda och hantera den – på samma sätt som en medfödd benägenhet för sötsaker inte tvingar en att äta godis. Det är hypotesen bakom barometern: skillnaden mellan individer ligger i hur vi använder de drifter vi alla har, och medvetenhet om dem gör oss fria att välja.

Den kanadensiska psykologen Bob Altemeyer beskrev i sin forskning ett mönster han kallade högerinriktad auktoritarianism (RWA) – i praktiken att lyda en ledare. Mönstret bygger på tre delar: lydnad mot upplevda auktoriteter, aggressivitet i auktoritetens namn och rädsla för att den konventionella ordningen ska rasa.

Mätningar av RWA har gjorts i tiotals länder under fyra decennier. Mönstret är stabilt: människor med hög auktoritarianism föredrar starka ledare, vill straffa hårdare och tolererar mindre avvikelse. Starkast är auktoritarianismen när människor känner sig hotade – ekonomiskt, socialt eller fysiskt. Det är därför kriser ofta följs av krav på starka ledare och hårdare tag.

Forskaren Karen Stenner har visat att det inte är förändring i sig som triggar auktoritära reaktioner, utan upplevd split: när människor uppfattar att samhället faller sönder i motsättningar ökar efterfrågan på enhet, ordning och en stark beskyddare.

Att söka syndabocker är en av forskningens mest väldokumenterade mekanismer. När människor känner sig kränkta, rädda eller maktlösa ökar benägenheten att skylla problem på en svag eller utstött grupp – en minoritet, en invandrargrupp, en annan nation eller en samhällsklass.

Teorin om social dominans (Sidanius och Pratto) beskriver hur samhällen delas in i grupper med olika status, och hur en del människor aktivt stödjer idéer som rättfärdigar hierarkin medan andra arbetar för att minska den. Personer som kombinerar hög dominansorientering med stark auktoritarianism är enligt forskningen de som tydligast stödjer förtryckande ideologier.

Historiskt har syndabocksmekanismen använts inför och under de värsta folkmorden. Genom att förstå att impulsen finns i oss alla – och att den aktiveras av rädsla – kan man lättare motverka den, i sig själv och i omgivningen.

Forskning om beslutsfattande visar att känslor styr våra värderingar i mycket högre grad än vi själva tror. När vi känner rädsla eller vrede slutar vi ofta söka information som motsäger känslan och börjar i stället välja information som bekräftar den – så kallad bekräftelsebias.

Det gör att värderingar ofta byggs baklänges: man känner en impuls först och hittar därefter skäl att rättfärdiga den. Värderingsbarometerns frågor rör just detta – hur man förklarar det som blivit fel, hur man bygger sin verklighetsbild och hur man tror att framtiden ska styras.

Forskningen är entydig: en bra historia vinner mot fakta. Experiment om narrativ persuasion (Green och Brock) visar att den som fångas av en berättelse slutar granska budskapet kritiskt och ändrar uppfattning – även när berättelsen är påhittad.

Därför fungerar myter. En myt ger världen form: ordning, upphov, hjältar och skurkar, en förklaring till varför något blev fel. Studier om kompenserande kontroll (Kay med kollegor) visar att den som upplever tillvaron som kaotisk söker mönster och mening – och därför lättare mottar berättelser som lovar att allt hänger ihop. Ett påstående som upprepas känns dessutom sannare, oavsett om det har stöd i verkligheten.

När fakta saknas fyller hjärnan hålet själv. I försök med confabulation (Nisbett och Wilson) motiverar människor sina egna val med skäl som uppenbart inte hade något med valet att göra, och märker själva inte att de hittar på. Hos patienter med skadad hjärna syns det renodlat: hjärnan fabricerar en berättelse för att rättfärdiga ett beteende den inte kan förklara, och patienten är helt övertygad. Osäkerhet är alltså inte ett tomrum vi står i, utan ett underlag vi bygger vidare på – gärna med den bästa tillgängliga historien.

Värderingsbarometern är inte ett vetenskapligt test i akademisk mening. Frågorna är inte kalibrerade mot en normerad skala, poängen är inte standardiserade och barometern har inte validerats i studier. Den ska därför inte användas för att diagnostisera eller rangordna människor.

Det barometern bygger på är ändå väldokumenterad forskning: att värderingar till stor del drivs av genetiska benägenheter, att auktoritära och syndabockstänkande impulser finns i alla människor och aktiveras av rädsla, och att medvetenhet om sina egna impulser gör oss fria att välja ett annat svar.

Barometerns syfte är alltså inte att mäta exakt – utan att väcka frågan: vilka av mina värderingar tänker jag själv, och vilka styrs av gamla problematiska drifter hos mig?